Vi på Barnrättsbyrån vill lyfta frågan om de unga vuxna, de som blir 18 år och över en natt förväntas klara av livets alla utmaningar utan det stöd man alldeles nyss hade rätt till. När man fyller 18 år infaller något närmast magiskt har vi märkt. Utan förberedelse kan du förvänta dig att stöd i form av boende, viktiga vuxna, skola och grundläggande behov så som mat för dagen tas ifrån dig – för att du inte uppfyller vissa kriterier. Har du fyllt 18 kan du inte längre räkna med att samhället fångar upp dig när du faller.

Det kan vara olika anledningar till att man som ung vuxen fråntas sitt stöd; det kan handla om att man inte följer en viss planering som socialtjänsten upprättat, att man inte trivs på sitt boende eller inte kommer överens med sitt familjehem, att man kanske har ett missbruk som man kämpar med eller att man är mitt i en asylprocess.

Något som står fullständigt klart för oss på Barnrättsbyrån är att man inte blir av med boende, viktiga vuxna, skola eller annat stöd för att man inte längre har något behov. Tvärtom. Behoven kvarstår, många gånger skriande, stora och högljudda. Mer-än-någonsin-behov av en trygg värld som står kvar, som orkar finnas där när man försöker sitt allra yttersta för att skapa sig en plats i den här världen. För det gör alla unga vi möter. Vi ser hur de kämpar samtidigt som vi ser en vuxenvärld som många gånger inte är villiga att fortsätta kämpa tillsammans med dem.

Socialtjänsten har enligt lag ett förstärkt ansvar för gruppen unga vuxna 18–21 år. Det tycker vi är toppen och alldeles som det ska vara. Problemet är att verkligheten många gånger ser väldigt annorlunda ut.

Vi på Barnrättsbyrån tänker fortsätta kämpa tillsammans med våra unga för de ska få det stöd de har rätt till och behov av, oavsett vilken situation de befinner sig i.

Två av våra modiga ungdomar har skrivit om sina erfarenheter av socialtjänsten och hur svårt det kan vara att bli lyssnad på och få ett stöd som är anpassat efter ens behov, speciellt som ung vuxen. De vittnar om hur utsatt, ensam och liten man känner sig när den vuxenvärld man satt sitt hopp till sviker.

Läs del 1 – Denises berättelse HÄR och del 2 – Yanas berättelse HÄR