– En personlig reflektion utifrån min roll som barnombud

På Barnrättsbyrån möter vi dagligen barn och unga som ställs inför olika typer av problem. Det kan vara en ungdom som är ny i landet och inte greppar allt som hör de svenska systemen till eller ett barn som har problem i sin familj eller i det boende hen har. För många uppkommer svårigheter i kontakten med myndigheter så som skola, socialtjänst och Migrationsverket. Alla barn och unga har självklart olika erfarenheter, men något som är tydligt återkommande bland de barn och unga vi träffar är känslan av att inte ha blivit lyssnad på eller tagen på allvar. Att inte ha fått vara delaktig i beslut som handlar om ens liv. I det här inlägget reflekterar Barnrättsbyråns barnombud Jenny Emilsson Hedman om vikten av delaktighet och hur mycket vi alla har att vinna på det.

Som barnombud kan jag varken veta allt eller lösa allas problem. Det jag däremot vet att jag kan göra är att alltid vara nyfiken och arbeta tillsammans med de ungar vi möter. Det är så jag tror att vi tar oss framåt och det är därför jag älskar mitt jobb! Förhoppningsvis kan det också skapa en positiv förändring i livet för den person jag möter, något som gör att det kan kännas lite lättare för en stund.

Efter att ha jobbat som barnombud i drygt ett år så har något som började som en reflektion nu börjat gnaga i mig. Vissa dagar är det inte bara ett olustigt gnagande, ibland gör det ont. Det gör ont för det är så uppenbart hur stor skadan blir när ett barn inte görs delaktig. I min värld finns ett likhetstecken mellan delaktighet och tillit. Det går inte att bygga tillit mellan en vuxen och ett barn om barnet inte görs delaktigt och vi kan inte heller skapa delaktighet om det saknas tillit.

Allt börjar och slutar med de vuxnas ansvar. För att ta ansvar och faktiskt skapa delaktighet måste man våga möta barn och ungdomar. Inte bara sitta i samma rum. Vuxna måste våga fråga. Fråga vad just det här barnet eller ungdomen behöver eller önskar. Sedan kanske inte tiden eller pengarna ger det utrymme man som handläggare önskar. Eller så känner man kanske att den metod man har inte riktigt lyckas rubricera den information man får från barnet på ”rätt sätt”. Det betyder inte att vi inte kan lyssna på svaret. Informationen är inte mindre viktig för att vi vuxna och professionella för stunden inte kan paketera barnets berättelse på ett önskvärt sätt. Informationen är viktig, för den skulle aldrig ha getts dig om du inte gjort barnet delaktigt. Den delaktigheten kan i förlängningen ha ett större värde än en beviljad insats eller ett gynnande beslut. Den delaktigheten bygger tillit och med tillit finns förutsättningar för att hitta vägar framåt. Utan delaktighet och tillit blir det betydligt svårare.

Politiska beslut, budgetramar och organisationsplanering kan inte tillåtas begränsa barn och ungas delaktighet – de står inte i motsats till varandra. Det finns alltid möjlighet att skapa delaktighet och bygga tillit så länge vi vuxna inte låter våra egna rädslor komma i vägen. När vi låter det hända tar vi inte längre ansvar.

Delaktighet behöver heller inte kosta pengar, men priset för att inte skapa delaktighet är högt. Vad kostar en förlorad tillit samhället? Vad är priset som individen får betala? Om vi nu kan hitta rätt mall kanske det går att mäta den kostnaden. Eller så skiter vi i mallen den här gången och bara använder sunt förnuft. Det mest självklara och mänskliga vi människor har, har ingen formaterat och stoppat i en mall ännu. Och när det inte går att mäta så blir det självklara inte lika självklart längre.

Men så plötsligt händer det något som får mig att förundras, att hoppas. Det där mötet när personen på andra sidan skrivbordet lyfter blicken, ser dig i ögonen och lyssnar. Det är då det börjar. Det tog bara några minuter att skapa den känslan av delaktighet. Jag ser hur du sträcker på dig, ler och möter folks blickar när vi går vidare därifrån. Det här mötet kostade i princip ingenting, men det var värt hur mycket som helst.  

Jag vill inte påstå att vuxnas ansvar är det enda som behövs för att skapa den förändring som krävs när det kommer till att göra barn och unga delaktiga. Det jag menar är att det till synes enkla och självklara inte ska underskattas för här och nu kan det räcka väldigt långt. Däremot behöver såklart framtiden erbjuda resurser för att delaktighet ska kunna få det genomslag som våra ungar behöver och har rätt till, men det ena behöver inte utesluta det andra.

– Jenny Emilsson Hedman, beteendevetare och barnombud