”Varför återvänder asylsökande inte till Afghanistan?”

Frågan som aldrig ställdes när Morgan Johansson var gäst i aktuellt den 13 juni tillsammans med moderaten Johan Forsell. I samklang tävlar istället partierna om vem som har bäst kapacitet att sätta ”hårt mot hårt”. Strategin är att polisen ska söka efter människor med utvisningsbeslut i allt större utsträckning och samtidigt ställa dem helt utanför samhällets sociala försäkringssystem. Svält ut dem, putta ut dem på gatan så kanske de förstår att ”ett nej är ett nej”.

Men varför krävs det så drastiska åtgärder från Sveriges regering för att människor ska återvända? Vad är det som gör att människor trots ett liv i extrem social utsatthet som papperslös väljer att fortsätta vara kvar i Sverige – stället för att återvända till Afghanistan? Är det inte ett perspektiv värt att lyfta? Vi vet att många av de barn och ungdomar vi möter här på Barnrättsbyrån är genuint livrädda för att behöva återvända till Afghanistan, frågan handlar för dem bokstavligen om liv eller död. Vi vet, Sverige vet, att det aldrig varit så oroligt i världen som det är nu. Det här är inte bara enskilda personers berättelser: Migrationsverkets nya rapport från Lifos vittnar om ett allt försämrat säkerhetsläge i Afghanistan.  Kabul – dit vi skickar våra ungdomar – pekas ut som en av de farligaste provinserna med flest civila offer för terrorattentat och komplexa attacker under 2016. Den media som faktiskt finns på plats i Kabul som Blank Spot Project, vittnar om utvisade ungdomar som hamnar på gatan, försvinner eller till och med dödas. ”Det är farligare för oss från väst” säger Johansson. ”Men för afghaner är det säkert”. Du borde prata med din egen myndighet Johansson – för de håller inte med.

Sen kommer vi till frågan om hur vi behandlar de som trots avslag, ändå blir kvar och befinner sig i Sverige. Vilket stöd får de från myndigheter för att överleva? Eller i alla fall prata om sin oro? Just nu bevittnar vi en otäck utveckling som totalt rubbar – sliter ut – grundbultarna ur vårt välfärdssystem. Grundbultarna som säger att en utsatt ungdom, en människa, inte få svälta ihjäl och dö på våra gator. Denna dystopiska bild regleras i någonting som i socialtjänstförvaltning kallas rätten till bistånd vid akut nöd. Den rätten säkerställer att samhället alltid har ansvar för alla lindra nöd för alla som vistas i Sverige. En rätt som nu satts ur spel för en särskild grupp: människor med utvisningsbeslut. De kan nu samhället, med en dom från Högsta Förvaltningsdomstolen i ryggen, lämna på gatan för att dö. 

Om vi spolar tillbaka bandet lite i det svenska stödsystemet för människor med avslagsbeslut: uttrycker du till Migrationsverket att du inte vill återvända efter utvisningsbeslut är fattat blir du utskriven från Migrationsverket och istället inskriven hos Gränspolisen. Enligt våra nya lagar och praxis innebär det att ungdomar över 18 år står helt utan stöd från samhället, utan boende och pengar till mat. Varken Migrationsverket eller Socialtjänsten har ett formellt ansvar för uppehälle. I det läget återstår rätten till akut nödbistånd. Det senaste året har Barnrättsbyrån stöttat många ungdomar i processen att söka akut nödbistånd. Även om de flesta fått avslag direkt från socialtjänsten har Förvaltningsrätten gjort det klart att alla människor, oberoende migrationsstatus, har enligt SoL rätt att få sin nöd lindrad. ALLA människor som vistas i Sverige har samma rätt.

Tills nu.

Domen, som gäller ett mål i Vännäs kommun, är inte helt tydlig i sin bedömning – dock har SKL och även kommuner varit snabba på att tolka den till kommunernas ekonomiska fördel. Och vi har under den här veckan redan börjat se effekterna av beslutet med flera ungdomar som fått sina matpengar indragna. Så här sitter vi, dagen innan midsommar, och ser våra ungdomar i ögonen med vetskapen att det väntar en sommar på gatan, utan skola, utan skollunch eller några pengar till mat.

Vi lägger rapporten från Lifos på bordet. Vi lägger SKL:s nya vägledning bredvid. Vi KAN inte läsa den ena utan att sätta den i den andras sammanhang. Det finns ingen trygg väg ut för våra mest utsatta. Sverige bränner människor inne likt i ett höghus i London. Utan säkerhetsåtgärder och med tillrättalagda sanningar gentemot omvärlden tror sig politikerna komma undan. Men det kommer de inte att göra. Vi är många som kommer att berätta.

För vi ser ljuspunkter. När samhällets stödsystem fallerar så ser vi hur civilsamhället sluter upp. Vi ser ett massivt motstånd och engagemang bland professionen, aktivister och hos vissa politiker. Nu har Liberalerna tagit ställning om att stoppa utvisningar till Afghanistan. Tyskland hade redan gjort det. Men Sverige vidhåller sin ståndpunkt. Ett politiskt spel där man pratar om att EU-länder måste göra mer istället för vilka värderingar som finns och ska styra i Sverige.

Vi tror inte att det är många i vårt land som står ut med tanken att vi har ungdomar som svälter på våra gator. Vi vet att vi är många som lever med en upprorskänsla, som vill göra nåt, som känner motstånd. Vår midsommarhälsning till er alla är: läs på, engagera er, skriv till era politiker, följ #vistårinteut, FARR och andra som organiserar sig i frågan. Vi har några ungdomar som just nu inte har någonstans att sova för natten. Är det någon som har en sängplats över är ni välkomna att höra sig till oss.

Ha en fin midsommar <3

Källor:

https://skl.se/integrationsocialomsorg/ekonomisktbistandforsorjning/nyheterekonomisktbistandochforsorjning/nyheterekonomisktbistand/ingenskyldighetattgenodbistandtillgomda.12564.html

Lifos lägesanalys Afghanistan, 2017-06-16, version 1, Migrationsverket