Ett år senare…

Tänk vad som kan hända på ett år! Jag vet inte vart jag ska börja när jag nu sätter mig ner för att summera 2016. Jag börjar med Barnrättsbyråns framgångar. Från att det bara var jag och Babak på plats i början av 2016 till att vi nu är ett fullfjädrat team i Stockholm med sju personer och precis anställt vår projektledare för att starta upp vårt andra kontor i Umeå – ja det pirrar i magen bara att tänka på det. Att få vara med och skapa ett team med de skarpaste, varmaste och roligaste hjärnor jag vet – det är ett drömjobb. Att nu få leda Barnrättsbyrån tillsammans med min vapendragare Ida Hellrup, är så att säga the cherry on the cake. Barnrättsbyrån har aldrig varit starkare.

Men det drömmigaste är ändå det fortsatta förtroendet vi får av våra barn, unga och familjer. Att få vara med på deras resor när livet är kanske som allra svårast. Det är en ynnest. Vi vet aldrig vem som ska komma genom vår dörr, vilka erfarenheter de har med sig eller vad som kommer att krävas av oss tillsammans för att livet ska bli bättre. Det är den positionen av ovisshet och ödmjukhet som jag tror ligger till grund för våra fina samarbeten med våra ungar. Men vi vet inte – så för att undersöka detta närmare kommer vi låta alla barn och unga utvärdera sin kontakt med Barnrättsbyrån under 2016 – rapport kommer i mars!

I varje uppdrag vi har med ett barn eller ungdom finns det massor med kraft och glädje. Men det finns också en sorg över att vuxenvärlden inte lyckats ge våra ungar bättre förutsättningar, för att ungar får lida och kämpa ensamma. För att vuxna säger saker som ”det ligger inte på mitt bord”, ”du får vända dig till en annan kommun”, ”tyvärr, vi kommer avsluta ditt ärende”, ”om du bara kunde lära dig att följa regler”. Om en ska summera skälen till varför barn vänder sig till Barnrättsbyrån handlar det just om ansvarsförskjutning. Att man väljer att inte ta ansvar för ungen som står framför en. Om det så handlar om ensamkommande flyktingbarn som söker skydd i Sverige, en utkastad ungdom som söker stöd hos socialtjänsten eller en 11-åring som inte får gå i skolan. I år har vi lagt ännu mer fokus på att rapportera tillbaka direkt till kommuner när vi ser brister, både till chefer och politiska nämnder. Och vi ser att det ger resultat – kritik ska alltid läggas på rätt nivå för att få till förändring. Vår första uppmaning inför 2017 går därför till alla vuxna: ta ansvar för de barn ni möter! Peka inte på någon annan – titta på dig själv, gör det du kan.

En grupp som drabbas av den här ansvarsförskjutningen på alla nivåer är våra barn och unga på flykt. En stor del av höstens arbete har varit att sätta sig in i den nya migrationslagstiftningen och förstå dess konsekvenser för våra ungar. Samtidigt som bomberna faller i Syrien och Irak pratar Sverige om andrum. Det gör oss rasande. Vi hade kunnat gå en annan väg. Vi hade kunnat möta krisen på andra sätt än med murar och inhumana asylregler. Vi skapar nu istället en hel population av unga människor som inte kan eller kommer att återvända, som puttas ut på våra gator. Vår andra uppmaning inför 2017 är därför: gå inte på idén om systemkollaps. Det är nu kollapsen sker, när vi skickar unga människor tillbaka till de farligaste platserna i världen. Vi hade valet att gå en annan väg, vi hade kunnat ta ansvar. För det kommer vi att kämpa 2017 #närlagblirverkligehet

Vår tredje uppmaning går till våra ungar: fortsätt utmana oss, fortsätt kämpa, fortsätt säga ifrån. Er kamp är vår kamp och ni gör oss lite klokare varje dag. Tack!

Jag vill skicka vårt varmaste tack till de som gör Barnrättsbyrån möjligt: Childhood, Stockholms stad, Arvsfonden, Reach for change, Einar Belvén Stiftelse och många fler. Tack för att ni tror på oss.

Vi ses 2017 <3