Att vara trevlig, respektfull och inlyssnande är väl lätt som en plätt? Eller är det kanske så att det är lite lättare att ge ett varmt bemötande till en person som är skötsam, bekräftande och okomplicerad och desto svårare om ungdomen du har framför dig har tidigare erfarenheter av att ha blivit dåligt bemött av vuxenvärlden och inte alls är särskilt ”tacksam”? Att ge ett gott bemötande är inte alltid enkelt och ibland blir det fel, men det är alltid vuxnas ansvar att försöka. I det här inlägget reflekterar Barnrättsbyråns barnombud Anna Wibron om vikten av ett gott bemötande och hur avgörande det är för att skapa tillitsfulla relationer.

I mitt jobb som barnombud på Barnrättsbyrån får jag ofta följa med barn och ungdomar på möten hos olika myndigheter. Det är ofta tunga möten med svåra besked som ska lämnas och känsliga frågor som ska ställas. Utifrån att många av de barn och unga som kommer till oss bär på trauman utifrån saker de upplevt tidigare i livet och ofta har en skadad tilltro till vuxenvärlden är det extra viktigt att vi vuxna tänker till för att dessa möten ska bli så bra som möjligt.

Något jag ofta kommer tillbaka till när jag reflekterar kring huruvida ett möte med en ungdom blivit bra eller inte är känslan av trygghet. Kändes mötes tryggt för ungdomen? Upplevde jag att personen som ledde mötet lyckades förmedla en trygg känsla och på så vis också ett gott bemötande?

Det finns några saker som jag tror kan underlätta för att skapa trygghet och det är till exempel att personen som bjudit in till mötet har ett tydligt hållande och går igenom vad mötet ska handla om, hur lång tid det ska ta, vad som förväntas av oss som är med på mötet och är tydlig med sin egen roll. Många av de vi möter bär sedan tidigare på en känsla av maktlöshet kring olika processer de varit en del av och därför kan information och tydlighet kring vad som händer göra stor skillnad för individen.

På Barnrättsbyrån försöker vi på olika sätt skapa förutsättningar för att samarbetet med de barn och unga vi möter ska kännas så tryggt och bra som möjligt. En sak vi till exempel brukar göra är att låta personen vi ska träffa bestämma vart vi ska ses. Kanske är det på ett café, i skolan, hos oss på Barnrättsbyrån eller någon helt annan stans där barnet eller ungdomen känner sig trygg. Ett annat sätt kan vara att vi inför externa möten i lugn och ro sitter ner och pratar om vad mötet ska handla om och på vilket sätt ungdomen vill föra fram sin röst. Vi försöker också vara så flexibla vi bara kan så att vi möter varje person utifrån den personens egna förutsättningar och inte trillar i fällan att en metod passar alla. Ibland får vi till det. Ibland inte alls. Men även när det blir fel kan det vara en hjälp att ha en ideologisk grund att reflektera utifrån och tänka kring för att det ska bli bättre nästa gång. För oss på Barnrättsbyrån är vår programförklaring, som tydligt sammanfattar vår ideologi och barnsyn, till stor hjälp i det arbetet.

En annan viktig aspekt av bemötande är makt. I möten mellan barn och vuxna finns det alltid en form av maktobalans. Många gånger glömmer vi vuxna bort det, eller väljer att inte ta ansvar för det och det blir inte bra. Att som vuxen ta ansvar för sin makt kan till exempel handla om att göra det tydligt för barnet eller ungdomen att hens tankar och åsikter är oerhört viktiga och att inga beslut tas utan att man har lyssnat på vad barnet eller ungdomen har att säga.

En av Barnkonventionens grundpelare, artikel 12, lyfter upp att alla barn har rätt att göras delaktiga i beslut som rör dem. Om vi enas om att barn är bärare av denna rättighet betyder det också att vi vuxna är skyldighetsbärare. På Barnrättsbyrån försöker vi ha med oss detta och arbeta med att utjämna maktobalansen på olika sätt. Det gör vi till exempel genom att det är barnen och ungdomarna som ger oss ett uppdrag och har makten över vårt samarbete och inte tvärtom.

Så vad landar vi i till slut? Vi kan konstatera att ett gott bemötande kräver en hel del av oss vuxna. Vi måste reflektera över oss själva, lära av våra misstag, inhämta kunskap och lyssna på de vi möter. Det är verkligen inte alltid är det lättaste, speciellt inte om man i sitt arbete har begränsade resurser och en mängd olika saker att förhålla sig till. En sak är jag dock säker på, det går att göra mycket med små medel och vinsten i detta är stor. Ett barn eller en ungdom som känner sig lyssnad på, tagen på allvar och i och med det får tillbaka lite av sin tillit till vuxenvärden är värt hur mycket som helst.

– Anna Wibron, socionom och barnombud