Första året av ”Det är mitt liv” – ett projekt för att stärka placerade barns relationer, röster och rättigheter.

I december 2022 fick vi det glädjande beskedet att Allmänna Arvsfonden beviljat stöd till vårt treåriga projekt ”Det är mitt liv – ett projekt för att stärka placerade barns relationer, röster och rättigheter”. Projektet handlar om att utveckla modellen barnets relationella stormöte som syftar till att värna och stärka placerade barns relationer, samt att skapa ett Barnråd där barn och unga med erfarenhet av att ha varit placerade utanför hemmet kan engagera sig för att förbättra villkoren för fler barn framåt. Arbetet drog i gång i början av året och det har varit full aktivitet under månaderna som gått. Nyfikna på att veta mer om det första projektåret ställde vi några frågor till Malin Ramberg, Emma Wennerström och Carina Håkansson, som alla tre arbetar i projektet på olika sätt.

Emma, du arbetar som verksamhetschef på Barnrättsbyrån och ansvarar för vårt operativa arbete. Kan du inte berätta mer om varför Barnrättsbyrån genomför det här projektet?
Emma: Det här är ett projekt som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Barnrättsbyråns största målgrupp är barn placerade utanför hemmet. När de hör av sig till oss och ber om hjälp så handlar det nästan alltid, på ett eller annat sätt, om deras relationer. Det är barn som hastigt har tvingats att flytta från det familjehem som de knutit starka band till, syskon som är placerade i olika familjehem och där man längtar efter varandra, eller barn och unga som vill ha mer eller mindre umgänge med sina biologiska föräldrar. Det kan också handla om barn som varit på institution länge och där man skärmats av från föräldrar, släkt och vänner under lång tid. Det barnen berättar stämmer väl överens med det vi vet om bristerna i samhällsvården. När samhället tar över ansvaret så behöver vi särskilt uppmärksamma och värna om deras viktiga relationer eftersom barnet redan har erfarenhet av uppbrott i dessa. Vi vill att projektet leder till stärkta relationer för barn och att andra professionella ser vikten av att arbeta än mer relationellt.

Malin, du är projektledare för Det är mitt liv. Berätta mer, vad har vi gjort hittills under det första projektåret? Malin: Det har hänt mycket under det här första året. Vi har satt i gång ett systemiskt och relationellt utvecklingsarbete för hela arbetsgruppen tillsammans med vår handledare, leg. psykoterapeut Carina Håkansson. Fokus har varit att öva och pröva olika sätt att ta sig an stormöten och hur vi ska utveckla modellen på Barnrättsbyråns sätt, det vill säga tillsammans med barnet. Vi har haft flera relationella stormöten där barnet fått sätta agendan och bjuda in sina viktiga personer. Vi kan redan se vilken skillnad det gör när barn får vara medskapare av möten. Att barn i ett tidigt skede får prata om sina viktiga relationer och bjuda in dem till att prata om saker som är viktiga för dem. Vi ser också att när barn bjuder in, så kommer oftast vuxna, såväl föräldrar som myndighetspersoner. Ett barn beskrev ett relationellt stormöte såhär:

”Det var första gången som jag kände att min röst värderades och togs på allvar”

Vi har också skapat ett barnråd, som de själva döpt till Unga röster och där vi har haft flera träffar. Fokus för året har varit att informera om syftet med barnrådet, lära känna varandra, ha skoj och ta reda på vad de unga själva vill åstadkomma. Deltagare i Unga röster som bär på erfarenheter av att vara placerade utanför hemmet har även hunnit med att medverka i två statliga utredningar och träffat socialtjänstministern. Det är ovärderliga inslag i utredningar som handlar just om vilka brister som finns i samhällsvården för barn och unga och hur dessa kan förbättras.

Kan du beskriva något som varit särskilt minnesvärt eller lärorikt?
Malin: Vi har dragit flera lärdomar från det gångna året. Unga röster påminner oss om att det hos unga människor finns så mycket klokhet och engagemang, samt en stark vilja att gå samman och skapa förändring. I arbetet med stormöten tar vi med oss lärdomen om att det är svårt att kämpa ensam. Att det ofta sker en förändring när man samlar viktiga personer runt ett barn eller ungdom. Det går inte att veta i förväg vilken slags förändring som kommer att ske, men vi behöver känna tillit till att människor är kapabla att vilja hjälpa och stötta om de ges rätt förutsättningar för att prata om det.

Och slutligen, Carina, du är doktor i psykologi och leg. psykoterapeut med flera års erfarenhet från att arbeta med barn i samhällets vård och arbetar tillsammans med projektgruppen i utvecklandet av modellen Barnets relationella stormöte. Vad är det som gör det här projektet så viktigt?

Carina: Först av allt, det är otroligt viktigt att rättssäkerheten fungerar för placerade barn och unga. Att deras erfarenheter och röster tas på allvar och blir lyssnade till. Det borde vara en självklarhet att placerade barn har stöd och hjälp av engagerade, erfarna professionella som har tillräckligt med tid och kunskap. Så ser det dessvärre inte ut. Precis som Emma och Malin säger så saknas alltför ofta barns delaktighet i möten och beslut som rör dem själva.

Vad tror du detta beror på och hur jobbar ni med detta i projektet?
Carina: Jag tänker att det delvis handlar om professionellas osäkerhet och bristande erfarenhet, men också om en okunskap hur vi talar med och bemöter berörda barn. Under första året handlar därför vårt projekt om att synliggöra betydelsen av vem som möter den unge och hur strukturen påverkar detta möte. Hur pratar vuxna professionella med barn och unga? Vilka föreställningar baseras arbetet på? Hur ser den professionellas egna erfarenheten ut? Hur samarbetar vi vuxna med barn men också med varandra? Vilka personer är viktiga för den unge och hur skapas plats för dessa viktiga personer? Vilket utrymme finns i organisationen? Vi lägger stor vikt vid samtal, kreativa övningar, rollspel och reflektion. Den faktiska innebörden av engagemang, omsorg, delaktighet och ansvar är centrala fundament och avgörande för att nå fram till de barn och unga som projektet avser. Vårt ansvar handlar om att skapa ett innehåll och en struktur där berörda barns röster, erfarenheter och livsviktiga relationer tas på allvar och räknas med.

Tack Emma, Malin och Carina för pratstunden! Det ska bli spännande att fortsatt följa projektet under de nästkommande två åren.

Projektet ”Det är mitt liv” är ett treårigt projekt som genomförs med stöd från Allmänna Arvsfonden.