När socialtjänsten inte lyssnar del 2 – Yana

När jag kom som ensamkommande till Sverige från Syrien bodde jag först hos min moster. Mina socialsekreterare tyckte inte att det var bra att jag bodde där och ville flytta mig till ett familjehem när jag var 17 år. Jag vet inte varför de ville flytta mig till ett familjehem, kanske var det för att jag sjunger opera, familjehemspappan sjöng också opera. Först kände jag mig osäker på att flytta men eftersom jag ville utveckla min sång och få en bra framtid så kände jag att det kunde vara bra för mig att flytta.

I början hade jag ganska bra kontakt med familjehemsmamman men kontakten med familjehemspappan var aldrig bra. Familjehemsföräldrarna har två mindre egna barn och föräldrarna ville ha en barnvakt. De ville att jag skulle passa barnen för att hjälpa till och det kändes som ett krav att jag skulle ha koll på barnen för att få bo där. När vi var ute tillsammans och jag inte hade koll på ett av barnen i några minuter blev de jättearga på mig. Jag trodde då att det kanske var normalt eftersom jag inte visste något om det svenska samhället. Om jag träffade kompisar kändes det som att det var ett problem för familjehemmet och det kändes som ett krav att jag alltid skulle vara med familjen.

Jag hade en fast dag varje vecka då jag skulle hämta familjens egna barn på förskolan, det kändes som ett tvång. På sommarlovet behövde jag tio dagar i sträck vakna tidigt varje morgon för att lämna båda barnen. Det var svårt med två små barn som gråter hela tiden. Jag är ingen mamma.

Det var som att de alltid ville se problem i allt jag gjorde. Jag tänkte att det kanske var skillnad mellan våra kulturer. Familjehemsföräldrarna skrek på mig när de blev arga. När jag svarade och sa att jag inte förstod sa de argt till mig att jag aldrig förstår någonting. Jag berättade för socialtjänsten flera gånger om de konflikter som var mellan mig och familjen. Jag fick aldrig något stöd från min familjehemssekreterare att lösa konflikten, han ställde sig alltid på de vuxnas sida. Familjehemsföräldrarna förklarade för mig att livet i familjen fungerade som en bank och om jag ger något till familjen då kan jag få tillbaka.

Familjehemmet visste också att jag var rädd för hundar men beslöt sig ändå för att skaffa en hund som de sen ville att jag skulle gå ut och gå med. De lämnade mig ensam med barnen och hunden en hel dag fast de visste att jag var rädd för hundar. Jag ringde min kompis som också är rädd för hundar men hon kom ändå och hjälpte mig. Den här dagen var en av mina svåraste dagar i livet. Jag fick ingen betalning för att jag hade tagit hand om barnen och hunden. När familjehemsföräldrarna kom hem sov barnen. Vid frukostbordet nästa morgon sa familjehemspappan att de aldrig vill ha mig som barnvakt igen eftersom ett av barnen hade klagat på hur de hade haft det dagen innan. Jag sa att jag inte är barnvakt. Jag sa att jag kunde hjälpa till för att vara snäll men att jag inte är deras barnvakt. Det kändes som att familjehemsföräldrarna inte hade några känslor för mig utan att de bara tar hem någon som kan hjälpa till med hemmet och att de bara tar pengar från socialen.

Efter att jag fyllde 18 år flyttade familjen och jag fick då mer än tre timmars restid per dag till min skola. Skolan är väldigt viktig för mig och jag läser en speciell inriktning som är svår att komma in på, så att byta skola var inget alternativ. Trots detta ville de även efter flytten att jag skulle var barnvakt en kväll i veckan. Det kändes som att jag skulle vara med familjen hela tiden och det blev jättestressigt.

Efter flytten blev det sämre med familjen och det kändes verkligen som att det var något som var fel i min situation. Under den tiden hade jag ingen kontakt med socialtjänsten, de hade bara kontakt med familjehemsmamman och frågade aldrig mig hur jag mådde. Det nya huset låg långt inne i skogen och eftersom jag är mörkrädd så önskade jag att någon skulle möta upp mig på väg hem från bussen. Jag tänkte på kriget och var rädd för att bli dödad.

En lärare i skolan märkte att jag inte mådde bra. Hon hörde på min röst att den var stressad och såg att jag var trött. Jag kände då att jag måste dela med mig om hur det var för mig i familjehemmet och berättade för min sånglärare om min situation. Jag berättade att jag inte får något ekonomiskt stöd och att familjehemsföräldrarna och socialtjänsten inte frågar mig hur jag mår. De tänker inte på att jag varit med om krig. De frågar inget om mig. Jag berättade också om kraven som familjehemsföräldrarna ställde på mig. Jag berättade om min situation för läraren för att fråga om jag gör något fel. Sångläraren sa att familjehemmet utnyttjar mig. Jag hade aldrig hört ordet utnyttja tidigare och då beskrev hon vad ordet betyder. Sångläraren sa att det är viktigt att jag får stöd med hälsan mentalt och fysiskt och att jag behöver stöd eftersom jag har mycket skolarbete. Jag vände mig till socialen och sa att jag behöver hjälp. Jag ville att de skulle få en bild av hur tiden har varit i familjehemmet och att jag inte har haft något privatliv. Nu tänker jag att det inte är mitt fel längre att det var som det var utan att det var något som var fel i min situation med familjehemmet.

Jag fick ett möte med mina socialsekreterare. Först sa de att de skulle prata med familjehemmet om att jag inte skulle behöva vara barnvakt, att jag skulle bli hämtad från stationen och att jag skulle få lite mer frihet. När jag kom hem från mötet var familjehemsföräldrarna arga på mig. Jag vet inte varför. Jag berättade för dem att jag har problem och att jag vill ha hjälp av familjehemsföräldrarna. Jag berättade för dem att jag var rädd för att gå hem och att jag behövde mer tid för mig själv. Familjehemsmamman sa att de inte kommer hjälpa mig med skjuts och att de absolut inte är någon taxiservice. Hon sa att det var mitt problem, inte deras problem. Familjehemspappan sa att jag hela tiden tänkte på mig själv och tyckte att jag fick lösa det här problemet själv. Då sa jag att jag kanske behöver flytta. ”Ska du flytta för att du är rädd för hemvägen. Fuck you!” sa familjehemsmamman till mig.

Pappan sa att jag bara tänker på mig själv och att jag inte tänker på hur familjen har det. Han sa att jag var dum. Jag sa till honom att jag inte är dum, jag har problem och jag behöver hjälp. Familjehemspappan svarade att han kände för att kasta ut mig och mina saker men att han inte skulle göra det. Jag ville fortsätta prata. ”Gå till ditt rum!” skrek de.

Jag åkte hemifrån efter det. Jag stod inte längre ut med att vara hemma. Jag bodde hemma hos min sånglärare några dagar. Hon sa att hon kunde bli mitt familjehem. Sedan hade vi möte med socialtjänsten. Jag sa att jag inte ville bo kvar längre och att jag inte kände mig trygg hos mina familjehemsföräldrar.

Dagen före mötet hade jag sovit i mitt familjehem. När jag kom ner till maten familjehemsföräldrarna frågade mig om jag inte ville prata mer. Mamman slog i bordet och sa att om du inte vill prata får du gå upp till ditt rum. Jag gick upp till mitt rum och åt maten. Efter tio minuter kom de upp till mitt rum och fortsatte med att säga dumma saker. Pappan sa till mig att jag skulle vara tacksam och att jag måste veta att jag är flykting och att jag inte kan kräva något mer än vad jag fått för att jag är flykting. Han sa att jag skulle akta mig för att hamna i skogen med dåliga personer. Jag frågade bara familjehemsföräldrarna om hjälp och de blev arga när jag bad om hjälp. Jag satt bara på min säng och tittade medan de skrek på mig. Jag sa att jag bara frågade om hjälp, att vi kan prata och inte behöver skrika.

Familjehemsmamman sa att jag var som en isvägg och inte gick att prata med. Men den här gången visste jag att det inte var mig det var fel på. Jag berättade för henne allting jag har gjort för att hjälpa familjen under tiden jag har bott där. Jag sa att jag bara går till skolan, studerar, jobbar och att jag inte gör något som gör någon ledsen. De lyssnade inte på mig utan gick bara iväg och smällde igen dörren efter sig. Jag oroar mig för att nästa barn som blir placerad i familjehemmet ska fara illa.

Dagen efter hade jag möte med socialtjänsten och familjehemsföräldrarna. Familjehemsföräldrarna skrek till mig på mötet. Jag bad dem om att inte skrika på mig. Då sa pappan som inte är av arabiskt ursprung att det tillhör arabisk kultur att skrika. Det är nästan rasistiskt tycker jag.

Allt socialtjänsten gjorde vara att försöka lösa konflikten mellan mig och familjen. Jag ville flytta och kom med flera alternativ för mitt boende som dessutom var billigare för socialtjänsten men socialtjänsten godtog inga av mina alternativ. Första förslaget var att min lärare skulle bli familjehem, sedan bad jag om inneboendestöd och sist om att bo hos min moster.

Familjen började efter det mötet med att hämta mig från stationen men under den tiden pratade vi knappt med varandra. Mina socialsekreterare sa att jag inte kunde flytta innan jag hade löst konflikten med familjen. Efter ett tag började familjehemsföräldrarna säga att de inte kunde hämta mig längre fast vi hade en överenskommelse med socialtjänsten om att de skulle hämta mig och att jag skulle få större frihet. Då blev det att jag allt oftare sov hos vänner och hos min pojkvän.

En dag sa familjehemsmamman att jag inte kunde stanna hemma i familjehemmet för att de hade intervju. Jag frågade vad det var för intervju men hon vill inte berätta. Sedan bytte jag socialsekreterare och första gången jag träffade henne hade jag några frågor och jag ville tala med henne om min situation. Då sa min nya socialsekreterare att jag inte bott hemma i familjehemmet på två månader. Det stämde inte. Hon sa att jag skulle bo hemma om jag skulle få fortsatt stöd. Efter det bodde jag hemma en vecka i sträck för att jag var rädd att förlora mitt boende. Socialsekreteraren sa också att familjehemsföräldrarna inte behövde hämta mig från stationen för att jag var vuxen. Jag visade att jag hade intyg från psykolog för min mörkerrädsla men det tog hon ingen hänsyn till.

Efter en vecka hade vi ett uppföljande möte. Min nya socialsekreterare sa då att jag skulle flytta från familjehemmet och att jag samtidigt skulle avslutas av socialtjänsten. ”Du har två veckor på dig att hitta bostad och jobb. Du kan hoppa över gymnasiet och jobba. Familjen är trött på dig och de vill avsluta”, sa hon. Jag blev chockad och rädd och trodde att jag skulle hamna på gatan. Min moster sa att hon inte kunde hjälpa mig för att hon inte hade tillräckligt med pengar. Det var tydligt att hon inte ville ta ansvar för mig. Jag kände mig helt ensam och som att jag var förföljd av otur. Jag kände då att det var bättre om jag skulle dö, eftersom jag inte har några föräldrar. Jag fick massor av olika svåra tankar. Efter mötet hos socialtjänsten tänkte jag på hur jag kunde dö. Jag drack en hel flaska vin och hoppades att jag då skulle dö. Min pojkvän blev rädd och vi åkte till psykakuten mitt i natten. Där pratade de med mig. Psykiatrikerna sa att det var en svår situation och att de inte kunde göra mycket men att jag fick träffa kuratorn.

Jag känner mig fortfarande rädd för familjehemsmamman och att hon vill mig illa. Jag frågade varför de inte sa till mig att de vill avsluta tidigare. De sa att jag inte berättade vissa saker för dem och det var därför de inte heller hade berättat för mig. ”Det kommer att bli ett svårt liv för dig. Du kommer inte ha någonstans att bo” sa familjehemsmamman. ”Du kommer ångra dig för att du flyttade från oss. Var finns din moster och lärare nu?”.

 När familjehemsföräldrarna väl fick veta att jag skulle få flytta till ett nytt boende lämnade de bara alla mina saker utanför sitt hus sedan fick jag hämta sakerna där. Jag fick inte heller ta avsked av barnen som jag har bott tillsammans med i två år.

Jag hade önskat att socialtjänsten skulle ha ordnat ett nytt boende åt mig när de upptäckte att de inte kunde lösa konflikten mellan familjehemsföräldrarna och mig. Socialtjänsten sa bara till mig att de inte hade några andra lösningar. Det hade också varit viktigt att få skiljas på ett bra sätt när jag väl flyttade från familjehemmet.