När systemet blir ens fiende
Att be om hjälp och bli vänd ryggen. Att berätta det allra svåraste, att blotta det som gör ondast. Och sen bli ombedd att gå – ”vi kan inte hjälpa dig”. På Barnrättsbyrån är juridiken ständigt närvarande, vi diskuterar, bollar, hur kan vi driva ett ärende framåt? Vad är en rättvis prövning? Men sen så kommer vi till stunder och möten som går bortom allt det där. Bortom alla myndigheters egna deklareranden – ”vi har gjort det vi kan” ”han har inte asylskäl” ”det finns inget mer att göra”. Deklarationerna som ofta känns som en tröst, en tröst till de vuxna som önskar att de kunde göra mer.
Stunder då den där 18-åriga pojken står framför oss. I dagsläget lever hundratals ungdomar från Nordafrika, främst Marocko, på Stockholms gator. De lever under förhållanden vi aldrig skulle acceptera för en ungdom som är född i Sverige. Många sover ute, under broar eller i bilar. Knarket flödar, såväl som lindrar – mot sorg, smärta och kyla. Vi vet att många exploateras, används för andras vinning. Vi hör myndigheterna säga: ”det här är deras livsstil” ”de vill inte ha hjälp” ”de är inte vana att det finns en hjälpande socialtjänst”. ”Jag berättade att jag har ingenting, att jag vill ha hjälp. Men dom lämnande mig. I skiten” säger han.
Alla barn vill ha ett tryggt liv. Vill ha kärlek, värme och nära relationer. Vill ha en framtid, där man får lära sig saker och vara till nytta. ALLA BARN.
Kanske är det inte ungdomarna och deras motvilja till att ta emot hjälp som är problemet. Kanske är det själva hjälpen som är problemet. Kanske är den inte… till hjälp?
En 18-årig marockansk pojke utan ID och med avslagen asylansökan har i bästa fall i dagsläget rätt till en säng på flyktingförläggning. Ingen skola. Ingen praktik eller arbete. 24 kr om dagen att leva på. Ingen möjlighet att planera för en framtid – en situation som i teorin kan fortgå resten av pojkens liv, då Marocko inte tar emot honom. För att få den här hjälpen måste han vända sig till Migrationsverket – myndigheten som vänt honom ryggen. Socialtjänsten, som ska finnas till för oss när livet blir svårt, kommer att peka honom åt samma håll. Att bara leva, utan mål, utan innehåll. Det står inte vi människor ut med, allra minst en 18-åring. Vi söker alla ett sammanhang och en mening. Vi strävar alla efter att leva och överleva. 24 kr, inte ens en kaffe.
Att tro att 18-åringen lättvindigt ska vända sig till och ta emot hjälp från samma vuxna som avvisat honom tar inte hänsyn till det faktum att han är människa.
Att tro att han ska sitta i ett vakuum på en förläggning tar inte hänsyn till att han är en människa.
Att vi, samhället och vuxenvärlden, inte kan erbjuda honom någonting bättre, tar inte hänsyn till att VI är människor.
Barnrättsbyrån kommer under de närmsta månaderna sätta fokus på den den här gruppen ungdomars rättigheter, var vi ser att samhället brister och vad vi tänker behöver göras. Vi kallar det Projekt Adel.