Jag är nitton år. I maj är det ett år sen jag valde att flytta från mitt familjehem, som jag bott hos i sexton år. En väldigt fin familj som jag älskar otroligt mycket och som varit helt fantastiska under min uppväxt. Av olika skäl så fungerade det inte lika bra de sista två/tre åren så jag valde att flytta till en släkting när jag fyllt arton.

När man fyller arton så har man rätt till att avsluta sin placering, vilket jag ville göra. Jag ville dock ha en fortsatt kontakt med mitt familjehem med tanke på hur mycket de hjälpt mig under livets gång. En kontakt som socialtjänsten har skyldighet att se till att den ska fungera även efter placeringen. Socialtjänsten har även en skyldighet att avsluta mitt ärende på ett bra sätt. Vilket är långt ifrån vad jag fick.

Istället fick jag vara med om två av de värsta möten jag upplevt. Möten där mycket av samtalet bestod av att smutskasta min familj; min familj jag nu valt att flytta till. Möten där socialtjänsten satt och ljög mig rakt upp i ansiktet och fick mig att känna mig så otroligt liten och värdelös. Det är svårt att förklara känslan för någon som inte suttit vid det lilla bordet, innanför de fyra vita väggarna och känt den sorg jag gjorde. Jag satt och höll tillbaka tårarna så länge jag bara kunde, tills det till slut brast. Jag ville inte visa mig svag – inte inför en myndighet som kommer använda det till sin fördel. Jag vet nu med facit i handen, när jag läser mina journaler, att det tyvärr var exakt vad de gjorde. När jag läser om mötet så gör det ont i hela mig. Socialtjänsten har skrivit som en observation i mina journaler att jag har svårt att fokusera, är trött och gråter vid flera tillfällen nu när jag bor i en ny familj.

Det är inte konstigt att jag har svårt att fokusera, det är inte konstigt att jag är trött och det är inte konstigt att jag gråter. Där sitter ni rakryggade och får mig att känna mig och mina känslor så otroligt förminskade. Där sitter ni och får mig att känna mig minst på jorden. Det är inte konstigt att jag känner som jag gör, men det beror inte på min familj. Det beror på er, och endast er. Varför får inte jag vara delaktig i vad som skrivs i mina journaler? Varför är ni inte intresserade av att höra min version? Varför gör ni inte min röst hörd någonstans?

Vad gör man när socialtjänsten sviker och vänder ryggen? Vad gör man när man hela sitt liv varit i myndigheternas händer, och sista dagen innan sitt avslut hos myndigheterna får det värsta avslutet man kunnat tänka sig? Är det den här bilden jag ska leva med? Det är den här erfarenheten jag kommer koppla till socialtjänsten, inte de tidigare åren. Det är sorgligt, allt jag ville ha var ett fint avslut. Är det för mycket att begära?

Jag är ingen siffra i ett system, jag är en människa. En människa med känslor, och det gör ont. Det gör fruktansvärt ont. Ni har fått mig att känna mig misslyckad, misstrodd och förminskad.

Jag vill höja min röst för alla er som inte orkar eller inte vågar. Jag vill höja min röst för er i framtiden så att ni inte hamnar i den sitsen jag hamnade i. Det här är för alla er.

Ni är inte ensamma, jag tror på er och vet att ni klarar allt. Jag vet hur det känns när hela livet känns som en enda lång uppförsbacke och mållinjen känns alldeles för långt borta. Jag är inte heller i mål, och jag har så många gånger undrat ifall det verkligen är värt den här resan, men tro mig när jag säger att du kommer vara den största vinnaren någonsin när du står där på mållinjen. För allt du gör, gjort och kommer göra. Du är fantastisk och låt dig aldrig förminskas.

Jag tror på dig, alltid. 


Läs del 2 – Yanas berättelse, genom att klicka HÄR.